Den stora fredens krig


Gryningen den femte dagen efter att molnet satt sig i rörelse grydde långsamt över Kildurk. Det var som om natten inte ville släppa sitt grepp. När solen klättrat ett stycke upp över horisonten var staden fortfarande klädd i ett grått skymningsdunkel.
   Trupperna hade sett mörkret torna upp sig. Jag befann mig i staden och rädslan växte som en hård knöl i mitt bröst. Jag ville sitta upp på wyvern Grand och ge mig i väg, men det var inte längre möjligt. Det vore förödande om trupperna såg mig deras högste befälhavare lämna staden.
   Jag hade kommit till staden för att se det som väntade. Nu var jag tvungen att stanna kvar tills ordern gavs om reträtt.
   Jag kunde inte ens gömma mig på mitt rum. Jag måste ut på gatorna och visa Unadans kämpar att jag kunde härda ut, precis som de.
   Alvan Eder hade förberett försvaret från sitt rum i Loriel. Så klok hade inte jag varit.
   Jag åt frukost i skumrasket, sedan begav jag mig ut på gatan till mina tre blåklädda livvakter. Inte heller de fick förstå hur rädd jag var.
   - Låna ett svärd av oss, sade de. Och en sköld. Låt trupperna se att du är redo.
   Det skulle ha fungerat med någon annan urhaan, men inte med mig. Jag skakade på huvudet.
   - Jag har aldrig burit svärd eller sköld tidigare och jag har ingen aning om hur jag använder dem. Trupperna skulle se det på ett ögonblick. Det här är det enda jag vet hur man bär.
   Jag höll upp ett veck av min kåpa. Urhaanen hade alltid burit en svart krigssymbol, men i Kildurk hade jag bytt den mot en kåpa av gnistrande vitt tyg.
   - Jag vill att det ska synas tydligt vem jag är.
   Jag följde gatan som löpte i en båge innanför stadsmuren, från den norra delen av stadens hamn till den södra. Muren gick hela vägen fram till Shandayflodens stränder. Medan jag gick genom dunklet kom jag på mig själv med att undra om dräparna kunde simma. Men jag var övertygad om att attacken skulle komma rakt från öster, från Ocho-Altos rykande ruiner. Min fiende skulle inte offra tid på krigslist förrän vi tvingade fram det.
   Jag ansträngde mig för att gå med lugna steg. Gatan kantades av hårdföra män och kvinnor i slitna rustningar, med breda svärd, stridsnaggade sköldar och härdade kroppar. Deras blickar var stela och tomma, befriade från varje spår av känslor.
   Också de är rädda, tänkte jag.
   Trupperna stelnade till när de fick syn på mig. Några viskade tyst till dem i närheten, andra stirrade stumt som om jag vore en hägring.
   Jag förstod att min vita kåpa och min ombonade värld var ett skämt för dem. Men jag försökte inte låtsas något annat heller. Jag mötte deras blickar så öppet jag kunde, tvärs över våra skillnader.
   Och de skrattade inte när jag passerat. De rätade på sig, synade sina vapen och muttrade några ord till stridssystrar och bröder i närheten.
   Jag ville tro att jag gjorde en skillnad, att min närvaro betydde något för dem som bara väntade på att attacken skulle börja. Mitt bultande hjärta lugnade sig. Jag kunde öppna munnen och tala med dem jag mötte.
   - Varifrån kommer du?
   - Luena.
   - Du har färdats långt för att komma hit. Det tackar jag dig för. Förser Erivagarkipelagen er med tillräckligt med valben för era snidesmästare?
   - Ja. Mannen drog på munnen. De senaste åren har varit goda.
   - När fienden är besegrad kommer det att bli ännu bättre.
   Jag fortsatte.
   Minnet av min far och oräkneliga nätter på överfulla värdshus hjälpte mig. Jag kunde tala med alla om något. Orden kom av sig själv. Och genom handelsmännen kände jag Unadan som kanske ingen annan urhaan före mig. Varje by hade ett ansikte, varje region ett eget liv.
   Lugnet som spred sig bakom mig i dunklet var stort och mjukt, fyllt av annat än den väntande striden.
   När jag hunnit halvvägs genom staden ekade ropet:
   - De kommer! Utkikens röst sprack av fasa. Där borta! Jag ser dem!
   Allt förändrades.
   Lugnet slets i stycken. Jag rasade ned på knä och skulle ha fallit omkull om inte en av livvakterna gripit tag i min axel.
   Omkring mig skyndade trupperna uppför klätterstegar till stadsmurens krön. Jag stod kvar på knä.
   Dräparna hade kommit. Nu skulle jag dö.
   Men ögonblicken rusade förbi utan några stridsljud. Gatan var nästan tom när jag till sist lyckades ställa mig upp. Fortfarande samma tystnad. På vingliga ben borstade jag av kåpan och kastade en blick mot stadsmuren.
   - Vi klättrar upp.
   - Är det säkert?
   Livvakterna visste att jag var skräckslagen.
   - Ja.
   Jag gick fram till den närmaste klätterstegen och grep tag i stegpinnarna. Där uppe kastade en svarthårig stridskvinna en hånfull blick på mig. Sedan försvann hon i vimlet.
   Jag undrade varför jag var så rädd och varför hon inte var det. Jag hittade ingen enkel förklaring. Kanske fanns det ingen.
   Jag klättrade upp så snabbt jag kunde, med blicken och tanken riktad mot stegpinnarna framför mig. Det var trångt på krönet bland laddade ballistor och människor; en trängsel som ångade av svett och rädsla. Framme vid krönet var en tunna med olja upphängd. På en stenplatta nedanför låg ved staplad.
   - Ge vår urhaan plats! Rösten tillhörde en kvinna. Låt honom se dem med egna ögon!
   Jag ville protestera, men det gick inte. En väg öppnades fram till den tjocka yttermuren, med sina skottgluggar. Utanför djupnade dunklet till svartaste mörker. En dryg fjärdingsväg bort gick ingenting att se.
   Jag stapplade fram till skottgluggen och tog stöd mot en stor ballista. Min blick var fastlåst vid lönngroparna och fällorna. Men ingen av dem hade löst ut. Inte minsta rörelse gick att urskilja.
   Den svarthåriga kvinnan dök upp bredvid mig.
   - Ser du dem?
   Jag ville vråla: JA! Dräparna är överallt. De kommer att döda oss! Men orden kletade fast i rädslan och sedan insåg jag att de inte behövde uttalas.
   Den dryga fjärdingsvägen av öppen mark utanför murarna var tom. Det fanns inga dräpare.
   - Nej. Jag skakade på huvudet. Jag ser dem inte.
   - Säkert?
   Hennes tonfall var hånfullt, men jag reagerade inte. Hon lutade sig närmare.
   - Antyder du att vår utkik såg fel?
   - Jag ser inga dräpare. Jag vände mig mot henne. Men peka gärna ut dem för mig.
   Hon var lika lång som jag, med ett skarpskuret ansikte, rak näsa och sneda, bruna ögon. Hon bar en ringbrynja med extra skydd över axlar och armar, men hennes axlar var smalare än mina. Det var som om all kraft i hennes kropp samlats till en enda benhård pelare, i stället för de storvuxna manliga kämparnas överflöd av kropp och rustning. Hon såg farlig ut och jag var övertygad om att hon var det.
   Ett horn hängde från hennes bälte. Det innebar att hon tillhörde de utvalda befälen.
   - Så du är inte rädd?
   Hennes bruna ögon svämmade över av hån.
   - Nej, jag är inte rädd. Jag är skräckslagen. Det kan inte vara någon hemlighet för dem som såg mig när utkiken ropade.
   Skratten omkring oss bubblade fram ur överraskning och lättnad.
   - Men jag kommer inte att ge mig av härifrån förrän alla gör det.
   - Vackra ord.
   Hånet i hennes ögon hade inte mildrats. Det fick mina kinder att hetta. Av någon anledning var det viktigt att hon trodde mig, att hon förstod att min rädsla var äkta och att jag kämpade mot den så gott jag kunde, utan att dölja eller förneka.
   Jag var rädd, men ärlig.
   Hon lämnade mig. Ett tiotal män slöt upp bakom henne och jag förstod att hon var befälhavare, en duglig stridskvinna som hade vunnit andras förtroende.
   - Vad heter du?
   Hon hörde mig inte, eller låtsades inte höra, och jag upprepade inte min fråga. När hon vände sig om och klev ned på stegen möttes våra blickar, tvärs genom trängseln.
   Jag var ingenting för henne. En skrattretande vitklädd urhaan utan kännedom om det hon behärskade till fulländning. Men jag accepterade den rollen. Jag försökte inte ljuga om vem jag var. Jag var fortfarande ärlig och jag tror att hon förstod det.
   - Khorog.
   Det var inget namn för en kvinna, en man eller ens ett djur. Det var ett läte. Men det passade henne.
   Khorog.
   Det sista jag tänkte på när hon försvann ur sikte nedför stegen var hur illa hennes dinglande fläta passade med namnet.

Varningsropen från utkikarna hördes flera gånger och rädslan trasade sönder alla mina föresatser om mod. Men dräparna syntes inte till.
   Mörkret fortsatte att djupna och sikten krympte till mindre än en fjärdingsväg, till ett svart töcken fyllt av inbillade rörelser.
   Små grupper med wyverns patrullerade luftrummet, men mörkret gjorde det svårt att se något. Ingen vågade lämna staden. Paniken bubblade under ytan. Vi var fångar innanför våra egna murar.
   När dagen var slut blev mörkret än mer skräckinjagande. Alla ville att striden skulle börja, att något skulle hända. Vad som helst.
   Fortfarande dröjde fienden.
   Jag tror att jag sökte efter Khorog. Jag ville att hon skulle se att jag inte givit mig av, att jag trotsade min rädsla och höll mitt löfte. Men jag fann henne inte.
   - Vi måste utrymma staden!
   Rösten bröt fram ur dunklet när jag avverkade min tredje vandring genom staden.
   - Vi kan fortfarande hinna bort härifrån!
   Ett befäl stegade ut på gatan, skälvande av vrede.
   - Ni stannar tills ni får order att ge er av! Jag föreslår att ni sover medan ni kan.
   Tystnaden som följde var full av tvekan. Befälet fortsatte:
   - Båtar ligger färdiga i hamnen och vi ska inte dö här. Men en sak kan jag lova. Ingen av er kommer i närheten av båtarna med livet i behåll förrän ordern har getts. Förstått?
   Trupperna skingrades i dunklet och jag anade att liknande scener utspelades runt om i staden. Mörkret var fienden. Det skulle besegra oss utan hjälp från dräpare.
   Jag vände mig mot mina livvakter.
   - Wyverna måste flyga ut över stadsmuren och släppa brinnande facklor på marken. Se till att det blir gjort på en gång.
   Det fanns sexton wyverns i Kildurk. En obetydlig styrka, men tillräcklig för uppgiften.
   En av livvakterna skyndade i väg och jag fortsatte min långsamma vandring längs muren med alla sinnen på helspänn.
   De korta, nervösa samtalen omkring mig sjönk ned i en tung tystnad. Jag förstod att alla tankar handlade om det som inte kunde sägas högt.
   Flera glittrande ljuspunkter steg upp över staden.
   - Vad är det där?
   Stridskvinnorna och männen kom på fötter.
   - Det är wyverns! Någon pekade. Wyverns med facklor!
   Wyverna passerade stadsmuren och fortsatte ett tjugotal manslängder ut över slätten. Där släppte de sina facklor i en lång linje och återvände för att hämta nya.
   Snart var slätten dunkelt upplyst i en stor båge utanför stadsmuren. Lättnaden var påtaglig. Men natten var lång.
   Med jämna mellanrum gav sig wyverna ut med nya facklor. Jag vet inte om jag sov någonting. Det fanns ingen anledning. Jag skulle inte strida.
   Medan jag fortsatte min vandring längs stadsmurens insida kände jag stämningen i staden nästan som ett levande väsen omkring mig. Rädsla, desperation, trötthet och små strålar av hopp. Alla fruktade kraftmätningen som väntade, men det fanns en flyktväg redo.
   Unadan skulle inte falla även om Kildurk gjorde det.
   Sent på natten, när kylan bet i mina kinder och mörkret var djupare än någonsin, fick jag till sist syn på Khorog. Hon stod lutad mot en pelare i dunklet under stadsmuren. Ljuset från en fackla sken över halva hennes ansikte och den svart flätan. Omkring henne på marken låg hennes trupp. Jag passerade på ett par manslängders avstånd och jag inbillade mig att hennes blick följde mig i dunklet. Men hon sade inte ett ord.
   Gryningen kom som en svag antydan till ljusning i öster. Jag insåg att mörkret befann sig rakt ovanför oss, att det inte kunde bli mörkare.
   Attacken skulle komma vilket ögonblick som helst.
   Wyverna flög ut med nya facklor. Mörkret bröts upp av små ljuscirklar.
   En enkel frukost serverades. Några få åt av gröten och brödet med god aptit, men de flesta tuggade och svalde av tvång, för att de måste. Jag fick inte i mig någonting. Hela mitt väsen höll andan. Nattvakan hade lämnat en övermäktig trötthet som nu trängdes med insikten om att jag inte skulle klara mycket mer, att min ringa styrka närmade sig sitt slut. Några få brödsmulor gjorde mig illamående. Jag kravlade på fötter och fortsatte att gå.
   Jag bytte korta ord med dem jag mötte längs muren, ord fyllda av bekymmerslös tillförsikt. Men jag var utmattad och panikslagen.
   En liggande man frågade mig:
   - Hur länge till?
   - Det vet jag inte, min vän.
   Ett torrt knastrande trängde fram till oss från en plats utanför murarna. Jag stelnade till. I nästa stund steg ett våldsamt rytande upp i natten. Det virvlade som en stormvind genom gator och gränder innan det försvann över Shandayfloden.
   Ett ögonblick efter rytandet var allt stilla. Sedan bröt paniken lös. Mannen framför mig hoppade upp och sprang mot hamnen. Trupper kastade sina vapen och flydde. Jag skulle också ha sprungit om bara mina ben velat lyda.
   - Hejda er! Rösten tillhörde en storvuxen kämpe som var en av de högre befälhavarna i Kildurk. Stopp!
   Med ens fanns det tvekan i flykten.
   - Stanna!
   Jag kände igen Khorogs hesa röst.
   - Eller dö!
   Hon hade sitt svärd draget och omkring henne stod hennes egna trupper med sina vapen redo.
   De flyenden slutade springa. Khorog sänkte svärdet och pekade på mig.
   - Se på vår urhaan! Han är räddare än de flesta, men han flyr inte. Och så länge han är kvar i Kildurk stannar ni också.
   Jag var inte säker på om jag skulle vara smickrad, men hon fick dem att lyssna. Skamset skyndade de tillbaka till sina vapen.
   Den storvuxne befälhavaren klev in bland dem.
   - Fällorna har skördat sitt första offer! Ta plats på murkrönet och gör er redo. Snart har vi dem här!
   Trupperna klättrade uppför stegarna. Jag och mina livvakter följde efter. Alla blickar var stelt riktade ut i mörkret, mot den här av dräpare som lurade alldeles utanför facklornas ljussken.
   Nästa rytande kom från en annan plats, längre bort. Högre och våldsammare. Det fick själva muren vi stod på att vibrera.
   Viljan att fly var så stark att jag slöt ögonen.
   - Där! Där är en av dem!
   Trupperna omkring mig drog efter andan. Tystnaden var fylld av fasa och jag visste vad de såg. Jag hade själv sett en dräpare i Ordakeen.
   - Rikta ballistan!
   Befälets röst var knappt urskiljbar. Jag kände truppernas ryckiga rörelser omkring mig. Ballistan knarrade och män stönade.
   - Den är för snabb! Vi hinner inte
   Med ett torrt knastrande gav taket till en av lönngroparna vika. Männen sträckte på sig. Ballistan gnisslade en sista gång. För en kort stund var tystnaden fullständig.
   Vrålet som dånade upp ur gropen var ett löfte om hämnd, om bestraffning bortom vad som gick att förstå.
   - Den kommer igen! Skjut. Skjut!
   Ballistans spända träarmar knyckte till och slungade i väg sin manslånga pil. Smällen var så våldsam att jag öppnade ögonen.
   Ett femtontal manslängder utanför den närmaste skottgluggen befann sig en enda dräpare. Kroppen var grönsvart och i dunklet tycktes den inte ha någon fast form. Pilen från ballistan ilade emot den, men jag visste att det inte skulle räcka om pilen träffade. Ingenting kunde hejda ett sådant vidunder.
   Pilen strök förbi dräparen och begravde sig djupt i lönngropens bortre vägg. Truppernas besvikelse gjorde ont att höra.
   - Ladda om!
   Dräpares rytanden mullrade från flera platser samtidigt i mörkret. Jag insåg att Kildurks stadsmur var omringad av dem. Jag skulle dö. Det här var en strid som inte gick att vinna. Eller fly från.
   Dräparen förflyttade sig mot oss på ett märkligt halvspringande sätt i mörkret, med de långa armarna som stöd. Hastigheten var fasansfull.
   - Klar!
   Men det var för sent. Varelsen försvann in i dunklet nedanför muren. Jag väntade på ljudet av en sammanstötning. Ingen sådan kom. Rädslan pressade upp sura uppstötningar i munnen.
   Det var då jag insåg att vi glömt tända eldarna under tunnorna med olja. Det fanns ingenting att tömma över dräparna när de kom fram till muren.
   En man hävde sig upp i skottgluggen.
   - Den är där nere! Den tar sats! Akta er!
   Han tumlade baklänges och trupperna i närheten drog sig undan.
   - Rikta ballistan! Ett befäl pekade på skottgluggen. Skynda er!
   Någon knuffade till ballistan. Ögonblicket efter hävde sig dräparen upp över krönet.
   Det var som i Ordakeen, men värre. Den här gången fanns det ingen wyvern som kunde bära mig därifrån. Dräparens kropp var ett oformligt dunkel av grönsvart hud; ett stramt rutnät av ådror sträckt över osannolikt böljande muskler. Det var som om träsket själv fått liv. Det lilla fackelljus som fanns där på krönet tycktes försvinna rakt in i dräparens kropp. Den var dubbelt så högrest som de mänskliga kämparna och tyngden i den väldiga kroppen var förlamande.