Ett borttaget kapitel ur Den stora fredens krig, tänkt att komma efter kapitel 32


- Hit!
   Khorogs röst nådde Sayn från täten av den lilla gruppen. Det fanns inga facklor inom synhåll och mörkret på Loriels gator var ogenomträngligt. Det var som att springa med förbundna ögon. Han uppfattade omvärlden genom känslan av husväggarnas sträva yta mot sina fingertoppar. Och genom skriken som gång på gång flammade upp omkring dem.
   Han undrade hur Khorog kunde hitta vägen. Men han litade på henne.
   Kampen var över. Odjuren hade intagit Loriel och människorna försökte bara komma därifrån med livet i behåll.
   Men försvaret i hamnen hade tillfogat fienden stora förluster. Mängder med bestar hade inte ens nått bryggorna. Och försvaret hade fortsatt att hårdna ända tills det inte gick längre, tills det bröts i stycken, tills fienden klängde uppför muren och slet sönder stadens kämpar.
   - Akta höger!
   Khorogs rop drunknade i ett hest morrande. Sayn uppfattade flämtningar och vapenskrammel, sedan ett tungt vingslag. Virvelvindar av grus svepte förbi honom i mörkret. Ingenting gick att se, men ljuden berättade allt.
   Han sprang tvärs över gatan. När handen fann den motsatta väggen ändrade han riktning och fortsatte han rakt mot besten.
   Hans jaktört var slut och i mörkret hade odjuren alla fördelar.
   Han vände sina sinnen mot konturerna som växte fram ur vingslag, rörelser och andhämtning. Plötsligt gjorde odjuret ett utfall och han urskiljde en förflyttning från höger till vänster framför sig. Han drog tillbaka stickaren.
   - Hugg inte! ropade han och tog de sista stegen. Jag anfaller nu!
   Odjuret vred sig mot hans röst. Ögonblicket trängde stickaren djupt in i ett stort bröst. När handen slog emot hård, kall hud hade han redan satt upp en fot och skjutit sig baklänges. Någonting tungt svepte så tätt förbi honom att han kände lukten av grottsten och urskog, av tidlös sömn bortom allt åldrande.
   Rytandet av smärta fick den stora kroppen att avteckna sig mot mörkret. Sayn körde stickaren genom nedre delen av bålen och möttes av ytterligare ett urtidsvrål, sedan försökte han springa runt varelsen. Han hade kommit halvvägs när han fångades av någonting strävt och oformligt. Som en filt. Det gav efter långsamt.
   Han hörde besten vrida sig efter honom och pressade handen mot det som fångat honom.
   En vinge.
   Han körde stickaren genom vingens fladdrande hud och försökte skära sig en flyktväg. Men stickarens blad skar snett och fastnade.
   Odjuret hade vänt sig helt mot honom. I samma stund hörde han något komma farande genom mörkret.
   Instinktivt duckade han.
   En köttig sammanstötning tätt ovanför honom, ljudet av metall som skar genom hud och muskler. Odjuret blev slappt. Hela den tunga kroppen tippade framåt. Han kastade sig ur vägen.
   Han kämpade fortfarande för att förstå vad som hänt när en liten, valkig hand grep tag i honom.
   - Kom!
   Khorog. Han vacklade från platsen med henne. Truppen fyllde på bakom dem. En lång stund sprang de under fullkomlig tystnad. Sedan fick han henne att sakta in.
   - Hur gjorde du? frågade han.
   - Jag högg av dess huvud, svarade hon och vek runt ännu ett osynligt gathörn. Den hade en smal hals och ett litet huvud. Såg du inte det?
   - Nej, men jag såg allt det andra. Fråga mig inte hur.
   - Det går att se med näsan och höra med känseln, sade hon. Det trodde jag att ni storviltsjägare visste.
   - Är det så du hittar vägen?
   Hon svarade inte.
   Ett högt muller trängde fram från någonstans bakom dem. Marken skalv under deras fötter. Han hörde Khorog vända huvudet mot ljudet.
   - De slår sönder Vita palatset. Jag undrar varför.
   - Hur menar du?
   - För ett djur är Memen Karrad bara en prydlig stapel med vit sten. Men för oss människor är det en symbol. Varför skulle ett djur bekymra sig om en symbol?
   Hon saktade in ytterligare, för att sedan stanna helt.
   - Slättporten ligger där framme. Den är öppen.
   Åter häpnade Sayn över hennes varseblivning. Först sedan hon sagt vad som fanns framför dem framträdde svaga ljusglimtar i mörkret. Det var facklorna som brann på slätten utanför murarna. Den brann för Unadans döende huvudstad medan den snabbt tömdes på liv.
   Khorog lutade sig nära honom.
   - Ett djur skulle inte lägga sig i bakhåll där framme, men jag tror inte längre att det är djur vi kämpar emot. Vänta här.
   Han ville hejda henne eller åtminstone följa med, men han tvivlade på att hon skulle lyssna. Och hennes sinnen var bättre anpassade till mörkret än hans.
   Hennes order upprepas utmed ledet, samtidigt som hennes steg suddades ut framför honom.
   En slättvind letade sig in genom porten och dofterna från de öppna vidderna trängde undan stadens dunster. Hjärtat slog hårdare i Sayns bröst. Där framme var friheten.
   Vindriktningen betydde att Khorog hade vinden i ansiktet. Om något låg i bakhåll vid porten borde det inte kunna känna lukten från henne. Men medan ögonblicken tickade förbi blev han allt mer medveten om hur utsatt hon var framför dem. Och hon betydde mer för gruppen än honom. Utan henne
   En plötslig rörelse fick honom att gripa efter stickaren. Sedan visste han.
   - Lugn. Khorog skrattade ljudlöst. Jag såg ingenting, men jag är säker på att de gömmer sig någonstans. Vi får ta en annan väg ut.
   - Om vi kan ta oss upp på muren går det att klättra ned på utsidan, föreslog han.
   - Ja, det finns en trappa i närheten.
   När de satte sig i rörelse visste han att hon inte använde sitt mörkerseende för att hitta. Hon hade varit i Loriel förut. Många gånger.
   Khorog ledde dem söderut mellan husen, bort från Slättporten. Sayn tyckte inte om tanken att odjuren låg i bakhåll. Också tystnaden hade blivit ett hot.
   Khorog vek in en smal gränd och kom ut på en öppen plats nedanför muren. Utan att stanna fortsatte hon uppför en brant stentrappa utan räcke. Sayn var tätt bakom henne. När han kom upp ovanför de omgivande byggnadernas väggar dämpades känslan av att vara instängd och jagad.
   Men på murkrönet var han också mer utsatt. Där uppe kunde han ses av alla.
   Från murkrönet syntes de flammande oljebehållarna längre ut på slätten tydligt. Efter så lång tid i fullständigt mörker var det som om ljuset kallade på honom.
   - Titta inte på det, väste Khorog vid hans öra. Bevara din mörkersyn. Vi är inte i säkerhet än.
   Hon hukade bredvid en övergiven ballista. Händerna sökte i dunklet. När hon rätade på sig höll hon i någonting.
   - En reprulle, sade hon. Nu skyndar vi oss.
   De sprang söderut på murkrönet, förbi ballistor, pilhögar, slängda vapen och sköldar. Ingenstans fanns det spår av strid. Han hoppades att trupperna inte rusat in i staden för att försöka hjälpa till.
   Plötsligt stannade Khorog. Hela ledet blev stående. Khorog jämkade sig ljudlöst baklänges.
   - Framför oss, väste hon.
   Försiktigt drog Sayn in luft genom näsan. Det fanns ett nytt sting i mörkret som omslöt dem. Det var förknippat med en blixtrande kamp, med minnet av stickaren som genomborrade en stor kropp. Och den fräna lukten av vilddjur.
   - Vargvarelser.
   Med en gest fick Khorog hela gruppen att dra sig baklänges.
   - De är nedanför muren, viskade Sayn. På utsidan.
   - Tror du att de upptäckte oss?
   - Jag vet inte.
   - Vi backar lite till. Sedan får vi försöka smita ut.
   Khorog band fast repet i en grov ballistapil. När de stannade placerades hon pilen tvärs över en skottglugg och lät repet glida ned på utsidan.
   Alla höll andan och lyssnade. De hörde inga ljud, kände inga dofter.
   - Jag först. Sayn klev upp på muren och grep tag i repet. Håll uppsikt.
   Muren var fyra eller fem manslängder hög. Medan han firade sig ned på utsidan försvann känslan av frihet, men inte känslan av utsatthet. Alla kunde fortfarande se honom.
   När fötterna landade på den hårda slättjorden drog han stickaren och tog några steg mot de flammande oljebehållarna. Han ville till ljuset. Alla sinnen var på helspänn.
   Det fanns ingenting i närheten. Han stannade. De var ensamma.
   För tillfället.
   Näste man släppte repet och smög ljudlöst bort ett stycke. Alla sinnen var riktade utåt.
   Plötsligt gungade marken till under Sayns fötter. Men gungningen följdes inte av något ljud. Det var ingenting i närheten som orsakat gungningen. Han insåg att det var ett väldigt fotsteg han uppfattat, samma fotsteg som hunnit i fatt dem under flykten från Kildurk.
   Varelsen hade satt sig i rörelse.
   Men stegen var närmare nu. Varje stöt mot Unadans markyta var skrämmande tydlig, berövad störningarna när ljudet färdas långa sträckor genom jorden. Varelsen kunde inte befinna sig mer än ett tiotal fjärdingsväg bort.
   Och avståndet minskade snabbt.
   Ytterligare en man tog plats bredvid dem i mörkret. Sayn tvingade sig att vända bort blicken från de flammande oljebehållarna. Det var inte därifrån hotet skulle komma.
   En skugga ilade mot dem längs muren och krympte ihop till ingenting i fladdrande skenet från oljebehållarna. Han släppte inte platsen med blicken.
   Näste man tog mark.
   Marken hävde sig under deras fötter. Det fick skuggorna att skifta över hela muren; allt tycktes röra sig. Sayn släppte ut ett skälvande andetag och sänkte stickaren.
   Ännu en man tog mark.
   Fyra kvar. Blicken drogs mot krönet. Han kunde inte se Khorog och gissade att hon skulle komma sist.
   Skynda dig!
   Marken gungade återigen. Han smög närmare muren.
   Ytterligare en man tog mark. Två återstod, sedan Khorog.
   Männen omkring honom ändrade oavbrutet ställning. Det var omöjligt att stå stilla.
   Den siste mannen tog mark. Han såg redan Khorogs rörelser i mörkret. Han väntade tills han kände igen de bruna stövlarna, de smutsiga benkläderna och den eländiga ringbrynjan innan han vände blicken åt ett annat håll.
   I det ögonblicket urskiljde han tydligt en rörelse intill muren, fyra eller fem manslängder därifrån. Han visste inte vad det var.
   Han andades in genom näsan.
   Ingen lukt.
   - Fiender, viskade han.
   Mannen närmast rätade på sig och frågade:
   - Var?
   - Vid muren, svarade Sayn. Ta Khorog med er och spring. Jag stannar.
   Mannen skyndade fram till Khorog. Hon släppte repet och nickade åt honom, sedan satte sig gruppen i rörelse.
   Sayn sjönk ned på ett knä.
   Khorog och hennes män skapade ljud som inte gick att dölja: rustning som skavde mot tyg, läder mot mark. Sayn kunde följa deras rörelser ut på den öppna marken utan att se dem.
   Blicken var fastlåst vid murens dunkel.
   De flyendes rörelser fick skenet från oljetunnorna att fladdra över muren Plötsligt sköljde flera svarta kropparna fram ur gömstället vid muren. Det såg ut som om skuggspelet växte, som en hägring. Men Sayn visste att det var något som kom rusande.
   Han satt kvar.
   Odjuren hade klumpiga kroppar och var obetydligt större än människor. De tycktes inte medvetna om honom.
   När den förste var en dryg manslängd ifrån Sayn reste han sig och stötte stickaren framåt i en och samma rörelse. Stickaren genomborrade odjurets kropp. Det stöp framåt med ett rytande. Han stötte det åt sidan.
   När varelsen gled av hans vapen stannade de andra odjuren. Högt väsande drog de sig baklänges.
   Plötsligt dånade höga ljud upp någonstans inifrån staden. Ljuden påminde om ord. Språk. Rösten måste tillhöra en gigantisk varelse.
   Sayn insåg att marken inte gungade längre. Fotstegen hade stannat. Det fladdrade till i magen.
   Han lyfte blicken mot mörkret ovanför muren. Någonstans där fanns varelsen vars röst han hörde. Om det inte varit mörkt skulle han ha sett den höja sig över husen.
   Han uppfattade ett myller av rörelse, en våg av bestar som genomsökte staden efter människokött. Odjuren framför honom jämkade sig närmare. De hade korta ben och han tvivlade på att de kunde springa snabbare än han. Han hade fördröjt dem tillräckligt.
   Han vände sig om och flydde. För andra gången i sitt liv.
   Lättnaden var enorm och benen bar honom snabbt därifrån. Han kom i fatt de andra och fick tvinga sig att sakta ned bredvid det täta ledet.
   - Det kommer fler, sade han.
   - Jag hörde det. Khorog stötte svärdet mot marken framför sig. Hur många?
   Han kastade en blick bakom sig. Muren hade försvunnit i mörkret och odjuren gick inte att urskilja, men känslan av rörelse var starkare.
   - Många.
   Han skyndade före och använde sin lätta stickare till att upptäcka fällorna i marken.
   - Här är en! Följ kantlinjen!
   De närmade sig snabbt de flammande oljebehållarna. Mörkret luckrades upp omkring dem. Fällorna syntes tydligare och de kunde öka farten.
   - Nu kommer de!
   Mängden fällor var ofattbar. De tvingades springa i zickzack och det kändes inte som om de rörde sig framåt.
   En röst trängde fram till Sayn.
   - Vi måste öka farten!
   - Nej. Det lät som om Khorog log. Det måste vi inte.
   Ögonblicket efter hördes ett första högt brak, följt av skrämda, smärtfyllda tjut. Snabbt kom fler brak, från olika riktningar. Tjuten av smärta sköt upp ur dunklet. Hela den öppna marken bakom dem tycktes sjuda.
   De passerade raden med flammande oljebehållare och fortsatte in i skuggorna på den motsatta sidan. Bakom dem öppnade fälla efter fälla käftarna och slukade deras förföljare.
   Ingen hann i fatt dem.